Nya Ögon
Jag har tagit slut igen, ramlat av igen. Det är nog mer än någonsin den här gången.
Något som är kosekvent i mig är att jag aldrig slutar kämpa, det känns emellanåt hopplöst, väldigt ofta känns livet hopplöst. Men det finns trots allt en rosa omptimistisk prinsessa i mig som aldrig slutar kämpa.
Jag vill ha rosa moln och enhörningar, jag siktar ofta efter perfektion och jag måste lära mig att det inte existerar något sådant. Jag har haft det trassligt, min uppväxt har inte varit bra. Det är orättvist det är ju jag som har fått ta konsekvenserna och har utvecklats till en osäker, rädd och orolig person som inte vågar ta plats, som inte kan älska och tycka om sig själv. Jag är stressad och spänd, sammanbiten har jag nyligen blivit kallad.
Jag har slutat att göra roliga saker, jag träffar aldrig vänner, dricker aldrig vin, gör mig aldrig fin. Jag har fått för mig att jag bara har tid med jobb, träning och andra nyttiga saker. Jag har så många måsten och jag kör på allt för hårt. Men det sprack, allt ohållbart spricker antagligen tillslut och den här gången valde jag att lyssna.
Den här gången har jag stannat upp för att ta min kropp och alla signaler på allvar. Jag vill inte leva så här längre jag vill ha en förändring. Jag går hos en psykolog och han säger att jag måste förstå att jag måste få vara självklar, att jag faktiskt kan vara fantastisk och vacker, att jag är älskvärd. det har snurrat hårt i huvudet sen jag började gå hos honom. Sedan mitt första besök för fem veckor sedan har hela min värld blivit annorlunda, jag har nya ögon och öron, jag är totalförvirrad jag vill ju inte leva kvar i samma mönster och jag har ingen aning om hur jag ska skaffa mig ett nytt.
