LCHF
God fredag där ute.
Jag sitter och pluggar och funderar. Igår var jag på ett möte med lite äldre damer. Jag fick frågan vad jag studerade och det brukar väcka tankat och kommentarer. En kvinna började tala om att, ja det ligger ju i tiden det där med hälsa... Hennes dotter som var gift med en kvinna, som var kraftigt överviktig, hade före jul startat med LCHF. Dottern hade tidigare haft eftermiddagsdippar och magproblem och nu gått ner åtta kilo, frun till dottern hade gått ner 18 kilo och började också må bättre...
Det får mig att fundera på...
1. Är det verkligen LCHF's förtjänst att dessa två kvinnor mår bättre?
2. Varför är vi så desperata att vi tar till dessa konstlade och krångliga dieter?
3. Är det verkligen värt all extra tid som idag ofta ses som en bristvara?
Jag tror att en anledning till övervikt många gånger handlar om bland annat okunskap, ovilja och brist på ork att vårda och ta hand om sig själv. När vi människor mår bra så tror inte jag att vi går och äter och äter, jag tror att vi i ett balanserat skick inte pressar i oss socker och "snabbmat" i farten. Jag tror att en lycklig människa tar hand om sig själv på alla fundamentala vis. Då tänker jag på sömn, kost, motion och samliv.
Det finns inga genvägar. vi behöver ofta bita i det sura äpplet, öppna upp hjärtat och känna efter. Tala med dig själv och din kropp.
- Hur mår jag?
- Vad behöver jag?
- Vad saknar jag i mitt liv?
- Är jag lycklig?
Det är intressant att se till vad individens kontra samhällets ansvar ligger. Vart går gränsen? Ohälsa innebär stora samhällskostnader och individerna önskar sig knappast ohälsa. Trotts detta så expanderar den. Jag önskar att människan kom med en manual, men tyvärr vänner... Det gäller att prova, vrida och vända och tillslut med hårt jobb och lyhördhet så kanske (ja tyvärr … kanske) hittar du lycka och välmående i ditt liv.
Ta inget förgivet <3
