â Det blev en chock. Jag hade sĂ„ stora förvĂ€ntningar pĂ„ högskolan. Jag trodde liksom att nĂ€r jag bara hade klarat det sĂ„ skulle det gĂ„ lĂ€tt.
T ill sist fick hon i alla fall jobb pÄ en stor, nyöppnad krog i Stockholm med Tommy MyllymÀki som front figur. Hon slet som ett djur samtidigt som hon trÀnade nÀstan varje dag och syntes i krogvimlet pÄ lediga kvÀllar och nÀtter. Att mensen försvann det struntade hon i, flimmer framför ögonen brydde hon sig inte heller om. Men till sist, nÀr hon gÄtt upp alltför mycket i vikt för att kÀnna sig bekvÀm med sig sjÀlv, dÄ reagerade hon.
â Jag lyssnade inte alls pĂ„ kroppens signaler. Jag bara fortsatte köra pĂ„.
Men nÀr hon vÀl bestÀmt sig gick det fort. Trots att hon verkligen visat framfötterna bestÀmde hon sig snabbt för att sÀga upp sig och söka lyckan pÄ annat hÄll.
â Jag hade flyttat hem till mamma under den hĂ€r tiden. Och dĂ„ kastades jag vĂ€ldigt snabbt tillbaka i min gamla roll som storasyster. Plötsligt visste jag inte vem jag var. Vad jag ville. Jag lĂ€ngtade tillbaka till den tjejen som var jag i SkĂ„ne.
Det hon lÀngtade efter var den egna rösten som plötsligt börjat vakna. En röst som började se saker ur sitt eget perspektiv. En röst som började skapa egna val och egna möjligheter.
Hon flyttade snabbt tillbaka till SkÄne och började pÄ en ny krog, men ganska snart insÄg hon att hon gÄtt ur askan rakt in i elden. Tempot var fortfarande stenhÄrt och hon var helt ensam, kÀnde ingen i sin nya hemstad. Ett par mÄnader höll det, sedan sökte hon sig vidare igen. Den hÀr gÄngen till en större arbetsgivare med mer normala arbetstider. Men nu hade hon skaffat hÀst, samtidigt som hon börjat plugga och hade ett distansförhÄllande. Dessutom började hon trÀffa en terapeut. Till slut sade kroppen stopp pÄ riktigt.
â Jag var sĂ„ yr att jag nĂ€stan inte kunde stĂ„ upp. Men Ă€ndĂ„ försökte jag gĂ„ till jobbet, men det gick liksom inte.
NÀr hon bokstavligt talat inte orkade gÄ ur sÀngen blev hon till sist sjukskriven. PÄ samma gÄng himmel och helvete.
â Ă
ena sidan var det en enorm lÀttnad, för jag kunde verkligen inte jobba. Samtidigt kÀnde jag mig vÀldigt, vÀldigt dÄlig för att jag inte klarade det. Alla andra jobbade ju...
Alexia hade drabbats av en riktig livskris. Hon kÀnde sig helt vilse. Hade ingen aning om vem hon var. Vad hon ville eller vart hon var pÄ vÀg.
â Jag upptĂ€ckte att jag inte ens hade nĂ„gon egen musikstil, den musiken jag gillade, gillade jag för att pappa gillade den.
â Jag har alltid försökt vara alla till lags. Och jag har liksom inte tĂ€nkt efter sĂ„ mycket sjĂ€lv.
Med kraschen föddes insikten om att hon faktiskt mÄste förÀndra det hÀr. Att hon bit för bit mÄste ta kommandot över sitt eget liv igen. Hon började gÄ i terapi, hon gick till lÀkaren för att ta reda pÄ vad det var som gjorde att hon mÄdde sÄ fruktansvÀrt dÄligt. Tack vare samtalsterapi, KBT, antidepressiv medicin och sist, men inte minst, Elisabeth Hegardt Dyrehag sÄ mÄr hon mycket bÀttre. Tillsammans har de jobbat med alltifrÄn basalkroppskÀnnedom och mindfulness till samtal och akupunktur. Tack vare alla de övningar och redskap hon fÄtt med sig kan hon nu se sig sjÀlv utifrÄn.
Hon har lÀrt sig att bli medveten om sin kropp och de signaler den sÀnder ut. Och hon har inte minst lÀrt sig att hon fÄr ta lika mycket plats som alla andra. Hon behöver inte vara bÀttre, hon behöver inte tÄla mer. Hon börjar lÀra sig att sÀga nej och hon börjar lÀra sig att vÄga stÀlla krav. Sakta men sÀkert vÀcks en insikt om att hon faktiskt har ett alldeles eget vÀrde som hon mÄste förvalta.
â Tidigare har jag liksom trott att nĂ„gon ska komma och rĂ€dda mig, fĂ„ mig att mĂ„ bra. Men nu har jag lĂ€rt mig att jag mĂ„ste ta ansvar för min hĂ€lsa och för hur jag mĂ„r. Det Ă€r bara jag som kan göra det.
â Elisabeth Ă€r fantastiskt. Hennes kombination av lĂ€tthet och energi tillsammans med att hon Ă€r sĂ„ bra pĂ„ att lyssna samtidigt som hon tar alla pĂ„ allvar och lĂ„ter en vara precis den man Ă€r har varit sĂ„ viktigt för mig. Jag tycker det Ă€r jĂ€ttebra att fler fĂ„r chansen att trĂ€ffa henne. Jag tror att det kan vara jĂ€tteviktigt för mĂ„nga. SĂ€rskilt i den Ă„ldern, dĂ„ vet man kanske inte vad allt det hĂ€r beror pĂ„.
